onsdag, juli 13, 2005

Artikel: En borgerlig Europapolitik? (SvD)

Luxemburgs ja till det konstitutionella fördraget var en ljuspunkt i en annars ganska svag period i Europaintegrationen. Om det senare har jag skrivit i dagens SvD Brännpunkt:

Den svenska Europadebatten verkar ha drabbats av utbrändhet efter de senaste folkomröstningarna. Kanske finns en förklaring att söka i att socialdemokraterna har ett starkt intresse av att få bort den splittrande Europapolitiken från valagendan, eftersom den tillhör partiets minusfrågor. Statsministern bör under sommarvilan skänka en tacksamhetens tanke till Jacques Chirac som så effektivt bidrog till att sänka förslaget till konstitutionellt fördrag.

Desto bättre att kristdemokraterna försöker tillföra nytt syre. Göran Hägglund och Anders Wijkman belyser (Brännpunkt 1/7) en rad aktuella problem i Europaintegrationen. Deras diagnos är på en central punkt klar: ”alltför många medlemsländer har undvikit att genomföra nödvändiga reformer i en värld som förändras allt snabbare.”

Den kristdemokratiska medicinen mot eurosklerosen är desto märkligare. Mot den allt annat överskuggande bristen på ekonomisk tillväxt och jobb i Europa vill kd förskriva större insatser för bistånd till fattiga länder och fler miljöregleringar. Visst, men det är svårt att förstå hur kd-krav som nya avgifter på den pressade flygindustrin och vaccin mot HIV skall lösa de grundläggande strukturproblem som nu på allvar hotar ekonomisk standard och social trygghet i vår åldrande del av världen i en hårdnande global konkurrens. Inte ens fler majoritetsbeslut i EU-organen kommer att stärka handlingskraften om politisk enighet saknas kring färdriktningen i stort.

Snarare illustrerar kd-inlägget oavsiktligt en av de politiska svagheterna i EU-bygget, nämligen den goda viljans ambition att prioritera allting. Den ständigt utvidgade agendan för kollektivt beslutsfattande är demokratins gissel i många stater och blir inte lättare att hantera på övernationell nivå. Tvärtom blockerar överbelastningen av kompromissmaskineriet de framsteg i avreglerande riktning som allt fler efterlyser i spåren av Lissabonprocessens förtvining.

Det bakslag i nynationalism och handlingsförlamning som nu präglar Europaintegrationen är ingen ny företeelse under EU:s korta existens utan en logisk reaktion mot euforin i samband med den historiska utvidgningen förra året, då Europas karta ritades om efter västs seger i det kalla kriget. Men omnipotens leder till impotens. Omladdningen av den svenska Europapolitiken – och av hela integrationsprocessen – måste utgå från rötterna för freds- och frihetsprojektet efter andra världskriget: ekonomisk liberalisering, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, demokratisering på subsidiaritetens grund, fortsatt utvidgning och ökad rörlighet.

”Smalare men vassare” heter Europapolitik i borgerlig tappning. Men skall den linjen kunna ligga till grund för en borgerlig regerings utrikespolitik kan inte alla partier skriva egna önskelistor om hur EU skall ges i uppdrag att lösa all världens problem. I begränsningarna ligger vägen till framgång i Europaintegrationen och fortsatt stöd bland svenskarna för medlemskapet.

Mats Johansson, pol chefred i SvD 200-2003, är författare till essäsamlingen Nästa Europa som utges i höst.