söndag, maj 08, 2005

Artikel: Varning för Sovjetnostalgin (Expressen)

60 år efter krigsslutet fylls medierna av rapporter om Sovjetunionens insatser mot Nazi-Tyskland. Det vore bra om man i det sammanhanget också nämnde att Stalin 1939-41 banade väg för Hitlers expansions- och utrotningspolitik genom att gå i pakt med denne.

I dag är Stalin Rysslands mest beundrade man. Mot den bakgrunden publicerade nyligen jag och en kollega i Svenska Atlantkommitténs styrelse, docent Ann-Sofie Dahl, följande debattartikel i Expressen (29 april):

Demokratins framgångar i den tidigare sovjetiska intressesfären, senast Georgien och Ukraina, underblåser revanschismen i Ryssland. ”Vi hotas inte bara av inre upplösning utan också av att vårt territorium riskerar att bli slagfält för andra supermakter”, skrev nyligen den ryske militäranalytikern Anton Surikov (Zavtra, februari 2005).

Bakgrunden till hans varning är försvagningen av president Putins ställning: ”Det är första gången som frågan om ett avlägsnande av Rysslands president före 2008 tas upp offentligt. Det är Kremls oförmåga att kontrollera situationen som har fött en debatt som skulle ha varit omöjlig tills för inte länge sedan.”

Surikov förutspår en snabb avryssifiering på grund av egna höga dödstal och muslimsk befolkningstillväxt: ”Ryssarna kommer att uppgå till mindre än 50 procent av befolkningen 2015. Det betyder att Ryssland inte har någon framtid som ryskt nationalhem.”

Föreställningar som dessa blir alltmer frekventa i rysk opinion. Surikov är med sin bakgrund i GRU väl förankrad bland den hårda linjens extremnationalister. Utvecklingen borde te sig oroande för alla dem som satt sin professionella eller politiska heder i pant på att det inte finns några hot i österled kvar att bry sig om, än mindre låta påverka Sveriges försvarspolitik och säkerhetspolitiska hållning. Solskensanalysen lyser alltjämt stark, oavsett vad som rapporteras från Ryssland.

Utan fungerande opposition och oberoende medier minskar omvärldens insyn i den ryska utvecklingen och trycket på en fredssökande politik avtar. Den liberala eliten i storstäderna är politiskt isolerad, samtidigt som ropen på en ny Stalin hörs bland dem som anser att Putin är för svag i hanteringen av den tjetjenska terrorn.

Den ryske författaren Arkadij Waxberg varnar för den ”spionhysteri” som har väckts till liv med aktiva insatser från högsta ort för att på falska grunder fängsla forskare och skrämma yngre vetenskapsmän från internationella kontakter. Waxberg kopplar samman denna kampanj med upprustning av kärnvapenarsenalen och militär teknologi.

Vem kan mot den bakgrunden utesluta att ett mer aggressivt Ryssland åter stiger fram? Det pekar fram emot ett nytt säkerhetsläge i ett nedrustande Europa med försämrade relationer till USA. Ett utrikespolitiskt splittrat Europa är fortfarande fullt förmöget att underskatta hotet från ett revanschsökande Ryssland. För att inte tala om ett avrustande Sverige som håller på att förvandlas till demilitariserad zon. Medan Sverige avskaffar territorialförsvaret bevarar våra grannar i Finland med hänvisning till utvecklingen i Ryssland en flera gånger större stående armé med mångdubbel kapacitet för mobilisering.

Den ryska konservatismen framställs i väst som ett bakslag; ryssarna var så nära att bli som vi. Nestorn bland sovjetforskare, Harvardprofessorn Richard Pipes, har visat på motsatsen – att Putin agerar med folklig förankring när han försöker göra 90-talet ogjort (med stöd av över 70 procent av rösterna i det senaste presidentvalet). Hans ”antidemokratiska, antiliberala” politik påtvingas inte ryssarna utan stöds enligt många opinionsundersökningar av dem (Foreign Affairs maj 2004).

Högst upp på ryssarnas önskelista för framtiden står drömmen om att återfå den tidigare ställningen som supermakt. Både Lenin och Stalin placeras på topplistan över nationens hjältar. En bild avtecknas som påminner om revanschismen under tyskt 30-tal, fast amerikaner och muslimer har övertagit judarnas roll som syndabockar. Det tyder på lång väg kvar till den värdegrund som europeisk integration vilar på.

Åtgärder mot oberoende journalister är ett symtom på att Putin vill dölja sanningen om sitt styre. Hans förtroendesiffror har börjat sjunka i takt med ökat missnöje över tillståndet i landet, men snarare av ekonomiska än demokratiska skäl. Slopade förmåner till speciella grupper som pensionärer, handikappade och krigsveteraner ledde i vintras till massdemonstrationer under paroller som ”Hitler berövade oss vår ungdom och Putin vår ålderdom”.

Det finns svenskar som inte delar solskensanalysen. Ett öppet brev till EU:s stats- och regeringschefer samlade i höstas över hundra distingerade politiker och intellektuella på ömse sidor Atlanten till en varning för det alltmer auktoritära Ryssland. Tendensen under Putins regim beskrivs så här:

”Han har systematiskt undergrävt pressens frihet och oberoende, förstört maktbalansen i det federala systemet, godtyckligt fängslat både verkliga och inbillade politiska rivaler, avlägsnat legitima kandidater från vallistor, förföljt och gripit ledare för frivilligorganisationer, och försvagat de politiska partierna …”.

Utrikespolitiken har i ökad utsträckning präglats av ”en hotfull attityd mot Rysslands grannar och Europas energiförsörjning, återkomst för en retorik av militarism och imperium, och en vägran att respektera skyldigheter enligt internationella fördrag”, enligt bl a Tjeckiens förre president Vaclav Havel och en av den polska frihetskampens förgrundsfigurer Adam Michnik, tillsammans med franska kulturpersonligheter och tidigare italienska och baltiska regeringschefer. Bland undertecknarna återfinns riksdagsman Urban Ahlin (s) och förre statsministern Carl Bildt. Det hedrar dem, men på hemmaplan är det tyst, så tyst i utrikesdebatten om Ryssland. Här råder fortfarande finväder och avrustning.

Vem ska då föra de ryska demokraternas talan, säga sanningen om hoten i den ryska utvecklingen och dra de rätta slutsatserna om Sveriges roll i den transatlantiska gemenskapen? Delar regeringen Ahlins oro?