torsdag, april 28, 2005

Artikel: Statsvetare reviderar 68-vänster (Smedjan)

Ulf Bjereld & Marie Demker
I Vattumannens tid
Hjalmarsson & Högberg, 2005

Det är snart 40 år sedan vänstervågen svepte som en politisk tsunami över USA, Västeuropa och Sverige. Man kunde tycka att den borde vara sönderanalyserad och färdigdiskuterad vid det här laget, ett ämne främst för dem som var med och av nostalgiska skäl vill återuppleva sin ungdoms glöd. Men ännu publiceras nya böcker och ännu forskas det kring denna mestadels sorgliga del av vår närtidshistoria. I den meningen är 68-epoken ännu inte över.

Det finns flera tunga skäl för det bestående intresset. Ett är att de realpolitiska konsekvenserna av vänstervridningen fortfarande påverkar samhällsutvecklingen på flera centrala områden. Ett annat är att, som fallstudie av politisk extremism i demokratier, är fenomenet ”68” oöverträffat. Ett tredje är att många av aktivisterna från den tiden gick den ”långa marschen” genom institutionerna och besatte ett stort antal kommandohöjder i form av ideologiskapande och omvärldstolkande institutioner, vilket innebär att de ännu en tid i hög grad påverkar problemformuleringarna i ekonomi och politik. Kvardröjande effekter av deras tolkningsföreträde kommer att kunna noteras även när de snart har pensionerats.

En färsk återblick på perioden ges i boken I Vattumannens tid av statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker. Titeln syftar på sången ”The age of Aquarius” ur musikalen Hair, en tidstypisk gestaltning av den mer romantiska livsstilsdelen av revolutionsåren som den tedde sig bland hippieflummare. Författarna sympatiserar med vänsterrevoltens dekonstruktiva ambitioner – ned med inte bara tronen, altaret och penningpungen, utan även familjen, sedligheten och patriarkatet – och har därför svårt att dölja sin besvikelse över att deras ungdomsideal inte har förverkligats, på grund av ”självupptagna individers rätt att våldföra sig på de kollektiva normer som skyddar de svaga”. Det har lett till att ”genuina demokratiska värden förfuskats och medborgerliga dygder föraktats”.

Så var det inte tänkt. Socialismens förverkligande i Sverige skulle ju leda till jämlikhet och solidaritet. I stället, menar författarna, kom högerreaktionen och liberalismen som slog sönder samhällsgemenskapen. Svenskarna blev för fria och nu måste ordningen återställas. Den lössläppta individualism som följde på nedrivandet av alla auktoriteter måste hällas tillbaka på flaskan och mer kollektiva ordningar åter ta över. Porr, droger och dokusåpor hotar att upplösa samhällskittet. Som brasklapp tillfogas sympatiskt nog tanken att återerövringen av 68 års värden inte kan ske ”i ett samhälle som förtrycker individen”. Så sant; befrielse genom förtryck är en omöjlig ekvation.

Vetenskapligt fikonlöv
Det är bra att det flitiga samhällsdebattörsparet Bjereld-Demker så tydligt positionerar sig politiskt som de gör med denna analys. Som vetenskapligt fikonlöv för de ideologiska ställningstagandena använder de begreppet ”kommunikationell”; vänstervridningen skulle förklaras av främst televisionens makt över sinnena när världen blev synlig för envar på ett tydligare sätt än tidigare. För all del, som delförklaring är medialiseringen i vänsterns händer förvisso en faktor bakom värderingsförskjutningen i socialistisk riktning under 60- och 70-talen. Det är heller inget fel på de anekdoter och exempel som radas upp i denna besvikelsernas historia.

Problemet är ett annat, nämligen allt som utelämnas i den historierevisionistiska försköningen av helheten. ”68” lade grunden till den offentliga sektorns expansion och den därav följande extrema skattehöjningspolitiken, vilken i sin tur bidrog till lägre tillväxt, skulduppbyggnad och permanenta strukturproblem med brist på växande företag i privat sektor. Vänstern drev fram ett ekonomiskt paradigmskifte inom socialdemokratin, ytterst manifesterat i LO:s offensiv för fackligt maktövertagande av företagen i den tappning fondsocialismen fick av Rudolf Meidner på 70-talet.

Det ännu större hålet i framställningen är frånvaron av den tyngsta delen av vänsterns skuld, tillbedjandet av de totalitära lärorna. Hela konceptet om proletariatets diktatur, centralt för dem som ville ta makten och ersätta den ”borgerliga” demokratin med ett marxist-leninistiskt styre, saknas i stort. Sekterismen behandlas i en enda mening: ”Andra var dogmatiska och sökte ideologisk renlärighet i närmast religiös tro på t ex ordförande Maos teser.”

Så manipulativt kan man inte teckna bilden av en viktig del av svensk nutidshistoria, när en betydande del av den intellektuella eliten i många västländer stod på fel sida i det kalla kriget, ville ersätta reformism med revolution och såg de kommunistiska diktaturerna som förebilder. Som framgår av en omfattande dokumentation i till exempel Kommunismens svarta bok, Per Ahlmarks svit och Claes Arvidssons Ett annat land var det inte främst antiauktoritärt dagismys och sopsortering de drömde om vid hyllningarna till Mao, Pol Pot och Castro, eller under delegationsresorna till DDR, Sovjet och Nordkorea.