Intervju: Godkänd public service-utredning (DN)

I tisdagens DN kommenterar jag landshövding Frebrans betänkande om public service-företagens framtid:

" Viktigast är att utredningen sätter stopp för sammanslagningen av de tre public service-bolagen. Vi vill inte ha tillbaka den gamla kolossen, som skulle innebära att SVT lade beslag på radions resurser. Utredningen har bra ordning och reda på organisationen för att få till en avreglering och avpolitisering av public service, även om vi gärna hade sett att den hade gått längre. Sedan skulle jag helst velat ha en hårdare skrivning om den indirekta sponsringen, så att organisationer som Svenska kyrkan eller andra inte kan köpa sig programtid genom att förfinansiera program."

(det senare syftar på ett konkret fall från 2006, då SVT visade ett av kyrkan med en miljon kronor förfinansierat positivt program om dess anställda)

Intervju: Apropå Bonniers (Dagens Media)

Dagens Media tror att Bonniers styr alliansens mediepolitik, en bild jag inte delar i en intervju med Rolf van den Brink:

Bonnierpressen gjorde sitt bästa för att stödja alliansen i valrörelsen. Kulturministern (m) höll sedan tacktal på Bonniers Stora Journalistpris. Och nu kommer alliansen med ett paket åtgärder som stått på Bonniers önskelista. Mats Johansson, moderaternas riksdagsman i mediefrågor, svarar på resonemanget om regeringen är köpt av Bonnier.

Utspelet från de fyra allianspartierna på Bonnierägda DN Debatt, innehöll egentligen inget nytt. Att reklamskatten ska avskaffas bestämdes redan av den förra regeringen. Att reklamradion behöver stärka sig nationellt har vi också hört förut.

- Det nya är att vi (m, kd, fp + c) samlade ihop vad vi tycker i ett dokument. Det andra nya är att vi ska göra det sosseregeringen inte orkade, avskaffa reklamskatten. Jag har ställt frågan till finansministern och sagt att det är dags nu, säger Mats Johansson.

Ska hela reklamskatten avskaffas?

- Det återstår att se. I första hand gäller det dagspress. I dag kostar presstödet 500 miljoner kronor, medan det kommer in 700 miljoner kronor i reklamskatt från dagspressen. I ett första steg kan reklamskatten sänkas med 200 miljoner kronor. Så ser det ut eftersom vi inte får igenom hela vårt (moderaternas) krav på avveckling av presstödet.

Men reklamskatten ska avvecklas helt?

- Ja, det är en bedömning finansministern får göra. Det skulle ske under mandatperioden och nu är vi halvvägs.

Ni lättar på reklamskatten vilket gynnar bland annat Bonniers DN och Sydsvenskan, sänker presstödet för Schibsteds tidning Svenska Dagbladet, saker som spelar Nordens största mediekoncern Bonnier i händerna. Varför tar ni så stor hänsyn till Bonniers intressen?

- Jag ser det inte så. Jag tycker inte Bonnier är någon faktor. Det är principiella saker för oss.

Men ni uppfyller ju i stort hela Bonniers önskelista?

- Jag har haft detta på min önskelista sedan jag började som politiker 1968. Det är bra att Bonnier tycker samma som jag.

Ni körde utspelet på Bonnierägda DN Debatt. Var det en slump?

- Nej, det var ett försök att komma in på den största debattplatsen.

Samtidigt låter ni Bonnier, som redan dominerar stort, köpa filmkanalen Canal Plus, utan diskussion?

- Affären innebär en marginell förändring av tittartidsandelar. Jag noterar också att Bonnier dragit sig ur musikbranschen, så bilden är inte entydig. Däremot finns det anledning för konkurrensverket och departementen att löpande följa Bonniers.

Är allt detta ett tack för att Bonnier-pressen hjälpte till att stödja alliansen i valrörelsen?

- Det har jag ingen bild av. Jag känner inte till någon undersökning om det.

TV-debatt: Public service och reklamskatt (SVT)

I dagens SVT Morgon diskuterar jag alliansens mediepolitik med SvD:s medieguru Martin Jönsson, apropå dagens presentation av public service-utredningen och söndagens alliansartikel om mediepolitiken.

Inslaget finns på SVT Play:
http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=37591

Artikel: Alliansens mediepolitik (DN Debatt)

I halvtid summerar vi i alliansens mediegrupp tillsammans med kulturministern några av de förändringar vi genomfört och vad som väntar. Att avskaffa reklamskatten är en prioritering, att reformera villkoren för privatradion en annan. Det blev toppnyhet i DN och Ekot, med uppföljning i tv-sofforna.

Hela artikeln:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=798969

Radio: Public service-utredningen (Medierna,P1)

Inför måndagens presentation av Public service-utredningen uppmärksammar radiomagasinet olika ståndpunkter inom alliansens mediagrupp. I finansieringsfrågan företräder jag den moderata ståndpunkten att dagens tv-avgift (ofta felaktigt kallad "licensen") borde ersättas av något annat för att komma bort ifrån kopplingen till innehav av en viss apparat i hemmet:

Hela inslaget:
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=2795&nyheter=

Artikel: Werkelid om ett kulturmöte (SvD)

Under rubriken ”God vilja borgar för kulturpolitik” skriver Svenska Dagbladets kulturchef Carl Otto Werkelid (15/6) om ett möte för någon vecka sedan med den moderata kulturkommittén:


”Det är första gången något politiskt parti har tagit ett sådant initiativ. Kände mig upplivad före – och uppspelt efteråt.Här var ett gäng som alldeles uppenbart vill något. Förutom att den moderata riksdagsgruppen publicerat sina uppdaterade kulturpolitiska visioner, visade sig kulturkommittén bestå av människor med påfallande kulturellt engagemang. En av dem beklagade djupt att kulturpolitik – och den offentliga diskussionen om den – alltför ofta bara blir instrumentella frågor om resurser och ekonomi. Alltför lite uppmärksamhet ägnas åt kulturens innehåll, dess betydelse för individens bildning och utveckling, för vår människo- och samhällssyn.”


Läs hela Werkelids söndagskrönika:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1367121.svd

Utredning: Villkor för public service

På måndag 30/6 presenterar Rose-Marie Frebran (kd) sin utredning om villkoren för public service i framtiden. Givet regeringens val av utredare och direktiv har min utgångspunkt som medlem av alliansens mediegrupp, som tjänat som referensgrupp till utredningen, varit att några större förändringar av verksamheten inte är att vänta.

Det mest intressanta på området är skillnaden mellan SR och SVT när det gäller förändringen på respektive marknader. Radion har på ett bättre sätt än SVT förmått hantera en förändrad verklighet, vilket understryker vikten av att bevara radions särart och oberoende från storasyster som gärna vill återskapa det gamla jätteföretaget.

En annan moderat synpunkt är behovet av att fortsätta lägga ut produktion från både SR och SVT på fristående producenter, bolag som enskilda filmare. BBC:s modell är ett föredöme; 25 procent ska läggas ut, 25 procent ska produceras internt eller upphandlas med anbud utifrån, 50 procent utföras i egen regi utan konkurrens.

En ytterligare ståndpunkt är nödvändigheten att begränsa SVT:s tilltagande kommersialisering, särskilt den dolda sponsringen i form av produktplacering och förfinansiering som hotar den redaktionella integriteten.

Men sista ordet är nog inte sagt. Efter utredningens publicering följer remissrunda och förhandlingar inför proposition till riksdagen.

Artikel: Bättre rehab, fler i arbete (Vårt Sollentuna)

Som gästkrönikör i lokalbladet Vårt Sollentuna skriver jag om en viktig politikomläggning:

Sollentunaborna är att gratulera; alliansen har börjat reformera sjukskrivningssystemet. Det är på tiden. När riksdagen den 5 juni röstade igenom regeringens proposition 136, En reformerad sjukskrivningsprocess för ökad återgång i arbete, togs det första steget på en framtidspolitik bort från tidigare passivitet och resignation. Vi tar strid för att visa att det går att göra något åt samhällsproblemen, inte bara opponera mot dem.

Under de socialdemokratiska regeringsåren gjordes inget för att bryta tendenserna till ökat utanförskap eftersom det sågs som naturligt att människor inte arbetade, även sådana som kanske kunde arbeta, trots sjukdom ville arbeta eller behövde rehabilitering för att återgå till/byta arbete. Inte undra på att Sverige fick en halv miljon förtidspensionerade och att långtidssjukskrivningarna bara ökade. Svenskarna blev ett av världens sjukaste folk.

Med vårdminister Cristina Husmark Persson har ett nytt synsätt introducerats som bygger på tanken att det går att effektivisera sjukskrivningsprocessen och öka möjligheterna för sjukskrivna att återgå i arbete. För detta krävs en rehabiliteringskedja med fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan, istället för den socialdemokratiska låt-gå-politiken.

Konkret innebär det att under de första 90 dagarna i en sjukperiod ska Försäkringskassan bedöma om den försäkrade har förmåga att klara sitt vanliga arbete eller annat som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder. Därefter innebär prövningen av rätten till sjukpenning att Försäkringskassan även ska beakta om den försäkrade kan utföra något annat arbete hos arbetsgivaren. Från och med dag 181 ska dessutom bedömas om den försäkrade kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. När det gäller ekonomin förbättras ersättningen i förhållande till det gamla systemets 64 procent i förtidspension efter ett års sjukskrivning. Sjukpenning ges med 80 procent av inkomsten under 364 dagar. Därefter ska man kunna få förlängd sjukpenning med 75 procent i maximalt 550 dagar. Dessutom anslås över tre miljarder kronor till bättre rehabilitering.

Det är viktigt att sprida dessa fakta och förklara varför omläggningen sker. Oppositionens felaktiga propaganda för att allt ska förbli vid det gamla har skrämt upp människor helt i onödan. Bland annat har LO satsat flera miljoner av medlemmarnas pengar på en amerikanskinspirerad kampanj med osakliga brev till riksdagsledamöters grannar. Att döma av reaktioner ute i landet har det slagit tillbaka mot avsändaren, gynnat den angripne och ökat förståelsen för reformen. Folk vill se ett slut på det slappa förtidspensionerandet och gynna dem som vill gå tillbaka till arbete och egen försörjning.

Det står vi moderater för och ska gå till val på att vidareutveckla. Vi vann valet 2006 på arbetslinjen och kan göra det igen.

Seminarium: Rysk invasion på Engelsberg

Johnssonstiftelsens tionde sommarkonferens i dagarna tre behandlade Ryssland. Några av världens ledande experter medverkade, liksom flera ryssar av intresse, till exempel den tidigare premiärministern Jegor Gajdar, utrikesministern Igor Ivanov och en av de ledande oppositionsrösterna, Vladimir Rysjkov.

Ett huvudämne som diskuterades var huruvida det finns något hopp om att dagens Ryssland ska kunna slå in på en liberal utvecklingsväg. Ett realistiskt svar blev att det kommer att ta ytterligare en generation, ett mer optimistiskt att fönstret öppnas efter en kommande ekonomisk kris då Putins fuskbygge faller ihop.

Flera medverkande föreföll mest intresserade av att bekräfta den existerande propagandabilden av att Ryssland aldrig varit friare och att man måste förstå hur svikna regimföreträdarna känner sig av väst. Och så detta ständigt aggressiva Estland som hotar fredliga Ryssland...

Inläggen samlas i en antologi som utkommer i höst.

Radio: Maktkoncentration i Medierna (P1)

I helgens mediemagasin debatteras det faktum att mediekoncernen Stampens expansion över landet oroar vänstern. Där Johan Ehrenberg och Marita Ulvskog (naturligtvis) ser en fara i borgerlig dominans ser jag och andra ökade möjligheter att utveckla nya medier och ny journalistik med utgångspunkt i ekonomiskt starka konsoliderade företag, oberoende av statsunderstöd.

Det förefaller heller inte som om publiken på berörda orter är särskilt upprörda över att nya starka konkurrenter till public service, MTG, Bonniers, Schibsted, Ander och Gota med flera träder fram, som t ex Stampen och Norrköpings Tidningar-gruppen.

Hela programmet:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1195597&BroadcastDate=&IsBlock=1

Studiebesök i riksdagen

Att träffa Iraks premiärminister al-Maliki på visit hos talmannen var onekligen en upplevelse. Inte för att han själv tar någon större plats, men tillsammans med sin talrika delegation hade han en hel del intressant att berätta om en försiktig framtidsoptimism.

Vid en efterföljande lunch fick jag tillfälle att ta upp frågan om fria medier, där Irak skulle kunna utgöra ett föredöme i en i övrigt statskontrollerad medieomvärld. Även om det inte är bristen på nyheter som är irakiernas främsta problem hör det ändå till samhällsbygget att det etableras fristående medier som befolkningen kan ha nytta av och lita på.

Svaret jag fick gick ut på att det nu snabbt hade skapats en mångfald som var större än någonsin av icke statliga medier; alltid något, men det visade sig att de flesta ändå kontrolleras av partier och politiska grupperingar. Dessbättre har många av den gamla regimens journalister bytt yrke eller flytt utomlands till sold hos andra förtryckare. Men fortfarande är det förenat med livsfara att bedriva "normal" journalistik i delar av landet.

***

Nästa större grupp på riksdagsbesök var ett tjugotal unga ryska politiker som inbjudits till Sverige inom ramen för ett stipendieprogram som Nordiska rådet bedriver riktat till nordvästra Ryssland. I onsdags fick de sig en föreläsning om grunderna för svensk demokrati, till den nytta det kunde ha. Jag beskrev ett antal grundläggande förutsättningar:

- Lagstyre, inte en "stark man"
- Maktdelning: lagstiftande-verkställande-dömande
- Politisk mångfald, konkurrens och opposition
- Mänskliga rättigheter, minoriteters ställning
- Fria medier
- Goda relationer till grannstater
- EU:s fyra friheter

Eftersom nästan alla tillhörde Putins parti och tolkningen dessutom gör att begreppen blir oklarare kanske det mesta föll på hälleberget. De sju kriterierna på demokrati ovan är ju inte precis det som utmärker dagens aggressiva Ryssland. Men droppen kanske kan urholka stenen?

Recension: "68" pekar framåt (DN)

I onsdagens DN Kultur kommenterar Malena Rydell måndagens 68-hearing hos Axess:
"68 var inte början på något, utan slutet", som ex-vd:n på Timbro, Mats Johansson, sammanfattar det."

Hela artikeln:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=774176

TV-tal: De svarta åren kring 68 (Axess TV)

På dagen 40 år efter kårhusockupationen i Stockholm medverkade jag i kulturkanalen Axess halvdagshearing om hur 68-åren förändrade Sverige. Här introduktionen och länk till ett mycket sevärt program:

År 1968 var det revolutionära stämningar i världen. Protesterna mot Vietnamkriget tilltog, kulturrevolutionen pågick i Kina, Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien, den europeiska kolonialismen befann sig i sin sista skälvande timma och tredje världens olika befrielserörelser följdes med stort engagemang i väst.

Den 24-27 maj 1968 kom så en fläkt av de starka politiska vindarna till Sverige och Stockholm. Studenterna lät ockupera sitt eget (!) kårhus. Varför inträffade Kårhusockupationen? Medierna skrev att revolutionen kommit till Sverige. Men vad ville man med ockupationen och vad åstadkom de som deltog? Idag ligger och vilar ett mytiskt skimmer runt kårhusockupationen.

Den intressantare frågan är vilka konsekvenser den så kallade 68-rörelsen fick för det svenska samhället. Vilka sociala, politiska och ekonomiska förändringar avspeglade den? Axess har samlat nyckelpersoner i 68-revolten: forskare, politiskt intresserade, journalister och författare som representerar olika vinklar och perspektiv på frågan. Syftet är att minnas och förstå vad 1968 symboliserade och som rörelse bidrog till i Sverige.

Se vittnesmålen:
http://www.axess.se/web/main.nsf/0/985D1D5409967D86C1257456002F5343

Radio: Timbro fyller 30 (GMV, P1)

Ur söndagens Godmorgon, Världen:

Tankesmedjan som stöpte om Sverige. Näringslivets Timbro fyller 30 år nu i maj. Reportage om Sveriges första riktiga tankesmedja och dess glansdagar på 80-talet. GMV intervjuar mig, Lars Ohly och Martin Ådahl om idékampen då och nu.

Hela inslaget:
http://www.sr.se/webbradio/?popup=true&Type=db&Id=1176180

Artikel: Upphovsrätt för läromedel (ST)

Tillsammans med Läromedelsföreningens chef Mona Hillman-Pinheiro skriver jag och riksdagskollegan Hans Wallmark i Sundsvalls Tidning om behovet av åtgärder mot piratkopiering:

En ganska vanlig motsägelse i dag handlar om att samma personer å ena sidan kan försvara äganderätten och individens rätt att få lön för sitt arbete, och å andra sidan hävda att upphovsrätten ska slopas. Upphovsrätten ger uppfinnare och konstnärer lön för sitt arbete och företag möjlighet att satsa miljoner på att framställa nya produkter. De som vill slopa upphovsrätten menar att vi i Sverige ska stå över internationella överenskommelser, till exempel FN:s deklaration om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och EU:s sanktionsdirektiv. Ofta hörs dessa dessutom hävda att den tekniska utvecklingen ska stå över människans rätt till sin egendom och sitt intellektuella kapital.

Detta tycker vi är fel! Debatten om upphovsrätten får inte reduceras till att handla om teknik – upphovsrätten är så mycket mer än så. Ta design och arkitektur som exempel. Genom att hävda upphovsrätten endast utifrån Internets tillgängliggörande, sätter vi krokben för dem som får sin lön genom idéer som inte kan överföras via Internet och fildelning. Upphovsrätten är grunden för skapande verksamhet, oavsett bransch. Därför måste vi värna upphovsrätten.

Vi har inte för avsikt att jaga enskilda individer, däremot vill vi bekämpa organiserad brottslighet – oavsett om den består i fildelningssajter som Studentbay eller kopieringsfirmor som skor sig på såväl studenter som förlag. Vilka förlag skulle våga och vilja satsa miljoner på att ta fram nya läromedel när de vet att de inte kommer att få ersättning för dem?

Dagens upphovsrätt möjliggör att olika läromedel kan tas fram inom samma ämne. Den möjliggör att läromedel kan uppdateras, samtidigt som den är grunden till att läromedel kan utvecklas även inom smala ämnen. De svenska förlagen har redan i dagsläget en begränsad utgivning med tanke på att svenskan är ett litet språkområde. En stark upphovsrätt krävs för att vi ska kunna behålla en bred utgivning på svenska för en svensk marknad. Om vi slopar upphovsrätten hotas utbildningskvaliteten i vårt land.

Våra motståndare hävdar ofta att upphovsrättsinnehavare självmant lägger ut sitt material för fri tillgång via Internet. Men det är just det som är det smarta med upphovsrätten – den gör det möjligt för upphovsrättsinnehavaren att själv bestämma över sitt material. Ingen tvingas ta betalt för sina idéer, men ingen ska heller tvingas att avstå från att ta betalt. Det är upp till ägaren av det intellektuella kapitalet att själv bestämma.

Våra motståndare hävdar också att de inte vill bidra till de kommersiella företagens intäkter. Även detta är en motsägelse: utan upphovsrätt skulle inte garagebanden ha samma möjlighet att utvecklas, medan stora företag som har råd att på annat sätt finansiera sin verksamhet fortfarande skulle lyckas. Det tycker vi vore en djupt olycklig väg att gå. Sverige är en del av en internationell verklighet. Vi kan inte låtsas som om internationella avtal inte existerar. Dagens upphovsrättsdebatt präglas alldeles för mycket av teknik. Det vill vi ändra på.

Radio: Avskaffa filmcensuren (Medierna, P1)

Lördagens mediemagasin i P1 rapporterade att filmcensuren är på väg att avskaffas efter att alliansen enats om en utredning. Jag hävdar i inslaget den moderata linjen att vuxencensuren ska avskaffas, här förhandspresentationen och länk till inslaget:

Efter långa förhandlingar inom regeringen, är det nu klart med en utredning som kan leda till att den sista resten av statlig förhandscensur för vuxna avskaffas. I veckan gav kristdemokraterna slutligen med sig och kulturministern kunde tillsätta utredningen. Den ska se över både skyddet av barn mot våldsskildringar och vuxencensuren av film. Medierna har talat med samtliga riksdagspartier. Enbart kristdemokraterna och socialdemokraterna säger sig inte vara beredda att stödja ett utredningsförslag om att avskaffa vuxencensuren. Både miljöpartiet och vänsterpartiet, som tidigare stödde censurlagen, har på senare tid bytt uppfattning.

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1174077&BroadcastDate=&IsBlock=1

Seminarium: Värdet av "68" (Timbro)

Medverkade i går kväll på ett fullsatt Timbroseminarium om vänsteråren kring 1968. Här Timbros referat:

Timbro ordnade den 19 maj ett seminarium med anledning av att det är 40 år sedan Kårhusockupationen och den dramatiska våren 1968. Gemensamt för de fyra paneldeltagarna var att de alla utifrån olika perspektiv då följde vänstervågen, och har fortsatt att göra så.

Historikern Håkan Arvidsson, aktuell med boken Vi som visste allt – minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse, berättade om hur han som student i Lund drogs med i vänsterrörelsen, men hur många efter hand drabbades av desillusion. Statsrådet Lars Leijonborg tog 1971 över ett Folkpartiets ungdomsförbund som var minst sagt influerat av vänsterstämningarna. Leijonborg läste högt ur sin dagbok från dagarna kring Kårhusockupationen. Dramatikern Margareta Garpe berättade om hur upplevelserna som Svenska kyrkans kurir i Östtyskland skilde sig mycket från uppväxten i ett ganska konservativt Sverige. Riksdagsledamoten och publicisten Mats Johansson berättade om de hotfulla stämningar som i den politiska debatten riktades mot de debattörer som inte delade analysen om att det socialistiska samhället var framtiden.

Panelen verkade enig om att det fanns frihetliga stämningar på 1960-talet som gjorde Sverige bättre, men kärnfrågan rörde i vilken utsträckning dessa stämningar hade med vänsterrörelsen att göra. Därför rådde det också olika syn på huruvida 1960-talets vänsterrörelse hade varit bra för Sverige eller inte. Att 1968 lever kvar i positiv bemärkelse i form av en liberalare syn på familjerelationer och sexualfrågor var de flesta ense om, men det framhölls också att 1968 skadat Sverige och svensk ekonomi på ett sätt som endast 1980- talets krisår kunde få oss uppmärksamma på.

Seminariet var det första av två seminarier där Timbro uppmärksammar att det har gått 40 år sedan 1968. Det andra seminariet äger rum den 21 augusti, då fokus ligger på Praginvasionen och dess betydelse för eftervärlden.

Mer info:
http://www.timbro.se/viewNotis.aspx?id=919

Artikel: Mer kultur för pengarna (BT)

Debatten om Kulturen 3.0 fortsätter. Här en artikel av mig och Hans Wallmark i Borås Tidning:

För några dagar sedan presenterade m-ledamöterna i riksdagens kulturutskott en idéskrift med namnet Kulturen 3.0. Det är en uppföljning till ett liknande utspel som gjordes för cirka ett år sedan. Det handlar om att precisera och fördjupa ett antal ställningstaganden sammanfattande i 97 punkter och krav. Samtidigt sker mycket inom ramen för Alliansregeringens politik.

Två stora utredningar arbetar för närvarande. De ska lämna sina betänkanden strax efter sommaren respektive till jul. Det handlar om public service respektive de kulturpolitiska målen. Kulturen är på många sätt ett område som möter 2000-talets krav och önskemål men som sitter fast i 1960-talets strukturer. En översyn behövs för att dels skapa förutsättningar att värna ett gemensamt kulturarv, dels också möjliggöra det experimentella och nydanande. Gamla klassiker som Shakespeare finns sida vid sida med modern dans och dataspel.

Ett för Alliansregeringen särskilt viktigt område är barns och ungdomars kulturmöten och upplevelser. För dem under 18 år gäller fri entré på de statliga museerna. I en tydlig satsning har 55 miljoner kronor för 2008 anslagits till något som kallas ”Skapande skola” som ska möjliggöra för högstadiets elever i hela landet att få sig till livs någon värdefull upplevelse som exempelvis ett teater- eller biobesök, en opera- eller balettföreställning eller ett dynamiskt möte med någon konstnär, författare eller utövare.

Ifall det inom kulturens viktiga område ska spejas runt hörnet finns det anledning att lyfta fram två aspekter som framhävs i den moderata idéskriften. Det handlar dels om att bredda antalet möjliga finansieringskällor, dels om att komma bort från betraktelsesättet att all kulturpolitik endast handlar om bidrag samt offentligt stöd.

Intäkterna från statliga Svenska spel förväntas öka – det alldeles oavsett om man politiskt beslutar sig för att omreglera marknaden i enlighet med EU-önskemål eller behålla den oförändrad. En del av det överskottet skulle rimligtvis kunna komma kulturen till del som just extraresurser för friare fördelning. Möjligheterna att anordna ett rent kulturlotteri borde också undersökas. Även reglerna för sponsring måste ses över.

På det här sättet skulle det kunna ordnas mer resurser utan att ta vägen via statsbudgeten. Allt är ingalunda offentligt! Enligt kulturrådets egna siffror handlar det om cirka 10 miljarder från staten, cirka 10 miljarder från kommuner, landsting och regioner samt 45 miljarder från medborgarna själva. Bokinköp, biokvällar, CD-skivor samt galleribesök är alla exempel på aktiviteter med litet eller inget offentligt stöd. Samtidigt betyder allt detta mycket för det vi kan beteckna som svensk kultur. Det behövs ett nytt betraktelsesätt.

Alliansregeringen har med sina beslut tagit viktiga steg. Kulturen 3.0 pekar på möjliga nya framtidsvägar.

Artikel: Bevara upphovsrätten (GP)

I dagens Göteborgs-Posten har jag och kollega Hans Wallmark ett inlägg om upphovsrätten, apropå en tidigare GP-krönikör som också svarar:

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=420864

”Ett löjets skimmer” – så betecknar GP-medarbetaren Daniel Levin (GP Kultur 13/5) vårt vaktslående om upphovsrätten i den moderata skriften Kulturen 3.0 (www.moderat.se).

Förlöjligande är ett vanligt grepp i debatten från piratsidan. Tanken är att utmåla upphovsrättens försvarare som teknikfientliga töntar som inte hänger med. Inget kunde vara felaktigare; Internet är en tillgång för spridning av kultur och det digitala teknologisprånget är omvälvande för kulturskapandets villkor.

Men argumentet att det inte går att stoppa ny teknik är att börja analysen i fel ände. För vems är rätten till verket? Är det rätt eller fel att stjäla kulturskaparens resultat utan ersättning?

Många talar om hur rika ”skivbolagen” och ”Hollywood” blivit, som om det skulle upphäva upphovsrätten. Men hur hållbart är resonemanget om man överför det till andra branscher? Är det rätt att stjäla kurslitteratur av fattiga docenter? Hur mycket ska svenska skådespelare få tjäna på att läsa in talböcker innan man kan ta dem utan att betala?

Förläggareföreningen hittade bara på en enda sajt i februari något tusental svenska ljud- och talböcker utlagda utan ersättning till upphovsmännen. 17 av 20 titlar från CD-boktoppen hade stulits, inte av mindre vetande tonåringar för eget bruk utan av organiserade grupper som egenmäktigt tar sig den rätten.

Vi menar att det inte är acceptabelt att på detta vis åsidosätta svenska kulturskapares upphovsrätt. Vad anser Daniel Levin?

Artikel: När revolutionen intog scenen (Axess)

I det nya numret av Axess (nr 4/08) har jag en betraktelse om två aktuella teaterpjäser om "68":

Dramatens lilla scen: det är 40 år efter ”68” och publiken fnissar åt en referens till Mikael Wiehe. Man förstår att tiderna har ändrats.

Pjäsen heter ”Svenskt landskap med kinesiska detaljer” och speglar det politiska läget under vänsterns skördetid. Författaren Lucas Svensson iscensätter en oväntat blodig drift med ett gäng svenska ex-maoister som ser tillbaka på sina revolutionära ungdomsår. Retrospektivt uppkommer frågan om de var mest tragiska då, med glöden kvar, eller nu, i eftertankens kranka blekhet.

Personerna är vällustigt tecknade, förvånande på pricken för oss som då, utifrån en liberal demokratisyn, bekämpade den tidens extremister. Kanske beror träffsäkerheten på att Lucas Svensson är född 1973 och följaktligen inte själv kan ha så mycket att förtränga. Därför ser han saken klarare än den äldre kulturvänster som fortfarande är upptagen av revisionism i historieskrivningen (det handlade om rödvin och sex).

Med igenkännandets glädje möter man arketyperna. Här finns den uppburna författaren Kaj, perfekt spelad av Lil Terselius. Hon kunde vara direkt hämtad från Bokmässans estrader, i utstyrsel a la mode, chic nu som då.

”Jag blir så lugn av Jan”, säger hon med syftning på en folkmordskramande farbror som fick sina glasögon söndertrampade under en demonstration och därigenom nådde världsberömmelse. Han är den klippa på vilken hon stöder sin sällan sviktande övertygelse snart ett halvsekel senare. En gång rätt, alltid rätt.

Förlagsredaktören Grete, regissören Sven, kompositören Nils – alla har de varit troende i sekten. I slutscenen sjunger de Internationalen, stående i röda plastbyttor där de just tvättat fötterna. Också en summering!

Frågan är om ränderna egentligen gått ur. Sovjetunionen är inte mer, Muren riven, Asien alltmer kapitalistiskt. Kolchoserna och kibbutzerna stängda, upproret inställt. Men goda ursäkter har de gamla kamraterna i alla fall formulerat, med stigande medelålder allt godare. Sven i sin manchesterkostym har uppdaterat sin svada med kulturbyråkratjargong, men obekymrat skitprat är det lika fullt, till glädje endast för dem som vill öka koldioxidutsläppen.

Som sista dagars heliga kommer de snart att sitta på hemmet och övertyga varandra om att allt var för en god sak och att de egentligen inte var kommunister, mer folkpartister. Egentligen, alltså.

”Man måste komma ihåg”, skriver den samtida konstnären Channa Bankier, i en förklarande dikt att ”vi var mycket unga”, romantiker, drömmare; ”vår förälskelse i mao var en estetik snarare än en politik”.

Visst, även tredje riket lockade med skådespel. Men proletariatets diktatur var ingen modevisning utan syftade till folkets underkastelse under ledaren. Det målet tillfredsställde uppenbarligen en djupt liggande längtan hos deltagarna i den långa marschen att få gå i grupp, i takt, att uppgå i massan och slippa sig själva, det trista jaget.

Sådan var socialismen, otack var den armes lön.

Lite mindre hyckleri utspelades denna vinter på Stockholms stadsteater. Där satsade man förvånande nog också på en vänstersatirisk uppsättning av ”Rock n´roll”, den brittiske dramatikern Tom Stoppards succépjäs från West End 2007.

Till det yttre handlar den om Sovjets invasion i Tjeckoslovakien 1968 och spänningen mellan två synsätt på denna traumatiska period; å ena sidan den troende kommunisten Max, äldre professor i Cambridge som försvarar ockupationen, å andra sidan Prag-studenten Jan, som intresserar sig mer för musiken än politiken, mer för rockbandet Plastic People än reformkommunismens eventuella framtid.

Roligast har nog Max, som aldrig behöver göra avbön, utan med frisk aptit sätter på villiga studentskor i Stalins och partiets namn. Eventuell ångest dämpas med whisky och slagord.

Nog är det trevligt att epoken ”68” nu också kan skildras kritiskt på scen, även om den yngre publiken kanske inte förstår vad det handlar om. Marxism-leninism? Befria södern, vi går mot seger?

Det var på det hela taget mycket sorgligt att uppleva alla dessa missförstådda. Hjärtat kan gå i tusen bitar, som Björn Afzelius sjöng.

Radio: Kulturen 3.0

Stort medieintresse för debattskriften Kulturen 3.0, att döma av förra veckans skörd av nyhets- och ledarartiklar. Även flera kamrater i kulturalliansen uttryckte sig i positiva ordalag (kd + c).

För egen del intervjuades jag i Lunchekot och hade ett längre framträdande i radions "Nordegren i P1", länkar nedan.

Lunchekot SR 5/5
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1142390&BroadcastDate=&IsBlock=0


Nordegren i P1 7/5
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1146626&BroadcastDate=&IsBlock=1

Artikel: Mer pengar till kulturen (DN Debatt)

Tillsammans med riksdagskollegerna i den moderata kulturkommittén presenterar jag idag skriften Kulturen 3.0 på DN Debatt (hela skriften finns att ladda ner från den moderata hemsidan www.moderat.se):

97 krav på en ny kulturpolitik – så formuleras ett moderat inspel till de tre statliga utredningar som för närvarande arbetar på kulturområdet, gällande kulturpolitiken, framtiden för public service, samt privatradions villkor.

Det sker i debattskriften Kulturen 3.0, som vi i den moderata kulturkommittén idag presenterar i riksdagen. Skriftens tema är ”mer pengar till kulturen, mer kultur för pengarna”.

Vi menar att kulturen alltför ofta framställs som en mottagare av bidrag och stöd. Alldeles för sällan betonas den egna livskraften och kulturskapandets väldiga potential. Det är dags för ett annat perspektiv, ett paradigmskifte i svensk kulturpolitik.

Stat, regioner, landsting och kommuner är förvisso viktiga medaktörer på kulturområdet. I den goda ambitionen att finna mer resurser till kulturen och understryka dess dynamiska karaktär läggs mycket tid och kraft på att uppmärksamma och kritisera vad det offentliga gör, samtidigt som många röster i kulturdebatten bortser från resten av samhället. Men ansvaret för kulturen är delat. Enligt Kulturrådet finansieras mer än två tredjedelar av kulturutbudet genom privat kulturkonsumtion, cirka 45 miljarder kronor per år, medan staten och kommunerna står för runt 10 miljarder vardera (2005).

Förlagsvärlden är ett gott exempel på det privata kulturkapitalets betydelse. I Sverige finns ett blygsamt statligt stöd till bokutgivning. Ändå beräknas branschen omsätta cirka sju miljarder kronor. I den senaste statistiken (2006) konstateras det året ha varit det bästa någonsin, mätt i sålda volymer. Därmed har rekordåret från 2003 slagits. Sammantaget handlar det om nästan 45 miljoner volymer under 2006. Flera andra konstformer, exempelvis biograffilmen, lever i en lika spännande skärningspunkt mellan kassa och konst.

Nu gäller att uppdatera kulturpolitiken för att vid sidan av kulturmarknaderna utveckla det svenska kulturskapandets fulla potential. Sponsring, Svenska Spel och Allmänna arvsfonden kan enligt vår mening vara nya kanaler för mer pengar till kulturpolitiken.

En växande källa till finansiering är företags sponsring av kultur, som kan utgöra ett viktigt komplement till andra finansieringsformer. Företags intresse utgör, i likhet med enskildas donationer och mecenatskap, ett engagemang för kulturen som staten ska uppmuntra. I dag är det naturligt att företag genom sponsring aktivt stödjer svenskt idrottsliv. Samma möjligheter borde även finnas inom kultursektorn. Det förutsätter att kultursponsring accepteras som avdragsgill marknadsföring. Lagtexten ska tydligare än idag ange vad som är godkända kostnader.

Genom en ny spelpolitik, bort från dagens monopol för Svenska Spel till en licensiering av fler företag, inhemska som utländska, kan en särskild avgift för spelverksamhet införas som finansierar inte bara idrott utan även kultur. Så kan stiftelsen Framtidens kultur, nu under avveckling, få en efterträdare i en ny kulturfond.

Därutöver borde Allmänna arvsfondens utdelning på 300-400 miljoner kronor om året i högre grad kunna ges till kulturella ändamål för barn, ungdom och funktionshindrade. Förutsättningarna för ett särskilt kulturlotteri bör också undersökas.

Utsikterna för tillväxt i kultursektorn är goda i Sverige. Inom EU utgör kulturen med sex miljoner anställda och 2,6 procent av BNP en mångmiljardindustri som växer snabbare än ekonomin i övrigt. Storbritannien är en förebild i synen på den kreativa sektorns betydelse. Enligt en nyligen publicerad studie, ”Creative Britain. New talents for the new economy”, omfattar den brittiska upplevelseindustrin 7,3 procent av ekonomin (60 miljarder pund) och två miljoner jobb. Mot den bakgrunden är det en lika viktig kultur- som näringsfråga att säkra upphovsrätten och göra det möjligt för kulturskaparna att njuta frukterna av sitt arbete.

Det kulturpolitiska ansvaret gäller inte endast att bevara och samla utan också att skapa förutsättningar för det nya och experimentella. Det gäller att finna uttryck och tonfall för varje tid samtidigt som en del av det värdefulla lever vidare och kan tolkas i nya sammanhang. Shakespeare är relevant sida vid sida med modern dans. Men vad som är livskraftigt över tid i kulturskapandet avgörs inte av oss politiker utan i samspelet mellan de fria utövarna och dem som tar del av upplevelserna.

Några fler exempel på ställningstaganden för den framtida kulturpolitiken:

De statliga inkomstgarantierna för författare och konstnärer har en viktig funktion, men bör göras tidsbegränsade i takt med att nya beviljas. Mandatperioderna i anslagsbeviljande instanser kan med fördel kortas för att öka omsättningen av beslutsfattare. Invalsprocesserna ska präglas av öppenhet.

En erfarenhet av den infekterade debatt som fördes om fortsatt stöd till tidskriften Mana var just behovet av insyn. Såväl litteratur- som tidskriftsstödet ska präglas av genremässig och politisk balans. Idag är det svårt att veta vad annat än personligt tyckande som ligger till grund för fördelningen av olika bidrag.

Boklån ska vara avgiftsfria. Tillkommande utbud i biblioteken, till exempel film och dataspel, kan av konkurrensskäl avgiftsfinansieras och öka de samlade resurserna.

På medieområdet är det viktigt att radions särart som medium värnas. SVT, SR och UR ska ha frihet till ökad administrativ bolagssamverkan, men en sammanslagning är enligt vår mening inte aktuell. Den redaktionella mångfalden får inte minska.

Den privata lokalradions villkor måste förbättras så att programverksamheten ges ökade resurser. En privat riksradiokanal behövs som konkurrent till Sveriges Radio, på samma sätt som på tv-sidan där ett privat public service-utbud i ökad utsträckning konkurrerar med Sveriges Television.

En ny filmutredning bör undersöka möjligheterna att omvandla dagens efterhandsstöd till ett tydligare matchningsstöd som står i proportion till producenternas egna insatser, kombinerat med en kvalitetspott.

Vår skrift Kulturen 3.0 utgår från att en dynamisk syn på kulturskapandet är en viktig del av den förnyelsepolitik som vi fyra allianspartier ska gå till val på 2010. Det finns mycket kvar att göra i kultur-Sverige. En viktig uppgift är att skapa förutsättningar för mer pengar till kulturen och mer kultur för pengarna.

Seminarium: MR i Ryssland

Riksdagen har fått en nybildad grupp för mänskliga rättigheter i Ryssland med uppgift att belysa det försämrade MR-läget i Putinland. Som grundare är jag glad att ha fått med kolleger från övriga fem demokratiska partier: Tone Tingsgård och Aleksander Gabelic (s), Alf Svensson (kd), Per Bolund (mp), Annie Johansson (c) och Cecilia Wigström (fp).

I torsdags arrangerade vi det första mötet. Inledare var professor Kaj Hobér, expert på rysk affärsjuridik, och advokaten Robert Amsterdam, London, som specialiserat sig på MR-fall och är ombud för den fängslade affärsmannen Michail Khodorkovskij.

Samtalet kom att kretsa kring konsekvenserna av den ryska energipolitiken, som styr hela samhällsförändringen bort från lagstyre och respekt för politiska friheter och mänskliga rättigheter. Aktiebolaget Kreml underordnar allt annat energimakten med Gazprom som främsta verktyg.

För löpande information om utvecklingen i Ryssland:
www.robertamsterdam.com

Riksdagsfråga: När avskaffas reklamskatten?

Som uppföljning till ett initiativ för något år sedan har jag väckt ärendet om reklamskattens avveckling i en fråga till finansminister Anders Borg:

35 år efter reklamskattens införande råder enighet i riksdagen om att denna skatt ska avskaffas. Trots orättvisan i det att den snedvrider konkurrensen mellan olika medier har skatten ännu inte avvecklats. Det senaste beslutet om sänkning av procentsatserna och höjning av fribeloppen för dagstidningar respektive tidskrifter har inte löst problemet.

Den 13 december 2006 svarade finansministern på min fråga om när skatten skulle tas bort att ”i enlighet med riksdagens tillkännagivande 2002 angående avvecklande av den resterande reklamskatten har frågan om ytterligare steg i avskaffandet av den resterande reklamskatten prövats i årets budgetberedning. Regeringen har dock funnit att det inte nu föreligger förutsättningar för finansiering av detta. Regeringen anser att det är viktigt att den resterande reklamskatten kan avskaffas.”

Sedan dess har läget förändrats i och med beskedet att driftstödet till storstadstidningar ska trappas ner. Behovet av reklamskatt som intäktskälla för att finansiera presstödet minskar därmed i motsvarande utsträckning.

Mot bakgrund av tidigare utfästelser om reklamskattens avskaffande när det ekonomiska läget så medger, en situation som nu får anses föreligga, är min fråga:

Vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att reklamskatten ska kunna avvecklas under mandatperioden?

Artikel: Vad gör bredbandsoperatörerna? (Dagens Media)

Upphovsrätten diskuteras allt oftare i spalterna, med anledning av piratplågan. Men vad gör bredbandsoperatörerna för att minska den illegala fildelningen, undrar jag och riksdagskollegan Hans Wallmark i Dagens Media:

Internets betydelse ökar hela tiden. Även om tidningarna fortfarande tjänar pengar på pappersupplagan är det naturligt och självklart att också finnas på nätet. I dagarna har Ingenjörs Vetenskapsakademien (IVA) haft ett seminarium om internetframsyn med underrubriken "så blir Sverige en ledande internetnation."

Med utbyggnad, teknisk utveckling, fler brukare och fler användare blir det ännu viktigare att fundera kring regler och ramverk. I riksdagen har en öppen utfrågning arrangerats om upphovsrätten. Från regeringens sida har meddelats att EUs så kallade sanktionsdirektiv nu även ska införas i Sverige för att därmed ge ökade möjligheter till upphovsrättsinnehavarna att slå vakt om och värna sitt skapande. Till det kommer fler poliser och specialåklagare som särskilt arbetar med den här formen av kriminalitet.

Allt behöver dock ingalunda ske lagstiftningsvägen. Det finns möjligheter till egenansvar. En fråga som kan ställas i det sammanhanget lyder: Vilket ansvar tar bredbandsbolagen i kampen för att säkra upphovsrätten på internet?

I Storbritannien har i vart fall en operatör, Virgin Media, i dagarna meddelat att företaget engagerar sig i arbetet mot illegal fildelning. Kunder som ägnar sig åt olagligheter kan bereda sig på ett varningsbrev. Det kan också handla om reducerad kapacitet för att förhindra nedladdning. Åtgärder som svenska operatörer säger sig inte kunna eller vilja genomföra.

Upplevelsebranschen i bred bemärkelse - film, musik, litteratur, media och dataspel - växer snabbare än andra sektorer. En fungerande rättsordning ger stöd och stadga till en redan positiv utveckling. EUs sanktionsdirektiv ska nu genomföras i Sverige. Lagstiftarna, polis och åklagare försöker hjälpa till att säkra upphovsrätten. Tänker bredbandsbolagen göra något mer än titta på?

Riksdagsdebatt: Framsteg i mediepolitiken

I onsdags debatterade riksdagen mediepolitiken, med anledning av ett motionsbetänkande. Mitt inledningsanförande höll en positiv ton:

Det har hänt och händer mycket spännande på medieområdet i Sverige. Det märks att det är goda tider och att det finns ett stort intresse för stora investeringar i den mediala framtiden, i framtidstro. För personlig del finner jag det särskilt glädjande att min gamla tidning Svenska Dagbladet hävdar sig väl i den hårda konkurrensen på en av världens tuffaste tidningsmarknader.

Det är inget storstadsfenomen. Välskötta tidningskoncerner ute i landet lägger ännu ett år av hundratals miljoner i vinst bakom sig, familjeföretag som till exempel Nya Wermlandstidningen vars historia jag nyss har skrivit. Det borgar för att det finns resurser att utveckla nya tjänster för att möta behoven hos läsare och annonsörer.

Dessbättre är det för det mesta inte vi politiker som fattar avgörande beslut om utvecklingen. Det gör som sig bör marknadskrafterna, det vill säga konsumenter och producenter i ett frivilligt samspel på de olika delområdena. Och så ska det vara i en liberal demokrati.

Ytterligare ett steg på avregleringens väg på medieområdet togs den 1 april när radio- och tv-verket fördelade nya sändningstillstånd för television i det digitala marknätet. Det var en uppgift som tidigare låg hos regeringen vilket vi kunde se öppnade för politiskt godtycke. Därför ändrade vi på den ordningen och nu sker besluten i en bättre, öppnare process.

Det är glädjande att kunna konstatera att vi med den senaste fördelningen av sändningstillstånd får åtta nya nationella tv-kanaler och nio nya regionala och lokala. Det innebär ökad mångfald framförallt på det regionala och lokala planet och därtill ökad konkurrens i nyhetsförmedlingen för Sveriges Television och TV4.

Och det sker tack vare mediehus med förankring i tidningsvärlden i bland annat Östergötland, Västergötland, Västernorrland och Norrbotten. Dom får nu chans att addera till tanken att hela landet ska speglas i medierna och det sker alltså med hjälp av privata initiativ.

På tv-området pågår också en annan glädjande utveckling i form av en breddning av public service-utbudet i flera kanaler. Som vi kunde konstatera vid ett seminarium ordnat av kulturalliansen här i riksdagen i förra veckan – utan socialdemokratisk medverkan, ska noteras - har flera privata tv-företag som TV4, TV8 och kulturkanalen Axess goda ambitioner att öka sitt utbud av kultur- och samhällsprogram inom ramen för sin kommersiella eller filantropiska verksamhet.

Det ser vi i alliansen som värdefulla tillskott till det offentligfinansierade eterutbudet, som initiativ som bör hälsas välkomna snarare än bekämpas och förtalas.

De offentligfinansierade företagens framtid är nu under saklig granskning i public service-utredningen under ledning av Rose-Marie Frebran, tidigare ledamot för kristdemokraterna och vice talman i denna kammare.

Efter midsommar får vi se resultatet av hennes tankemödor och det finns anledning att tro att arbetet ska kunna resultera i välbehövliga förändringar efter decennier av socialdemokratisk passivitet och konservatism i synen på medievärldens snabba förändring.

Detsamma gäller den översyn över privatradions villkor och framtid som leds av utredaren Martin Holmgren och som ska vara klar i höst.

För moderaternas del kan jag säga att vi ser fram emot ökade möjligheter för utbyggnad av den fria radion med ett privat riksradioalternativ till Sveriges Radio. Som varm anhängare av radiomediets särart och SR:s behov av att hävda sig inom public service-världen tror jag ändå att det vore bra med stimulerande tävlan också på det seriösa radioområdet. Och jag vet att den inställningen delas också av Sveriges Radios nuvarande ledning.

Så går vi vidare, område för område, i alliansens arbete med mediefrågorna. Med den teknologiska utvecklingen i ryggen, och med den politiska friheten för ögonen.

Vi gör skillnad. Det märktes skillnad under alliansregeringen på 70-talet när vi stoppade planerna på parabolförbud och öppnade möjligheterna för närradiosändningar. Det märktes skillnad på 80-talet när vår opinionsbildning mot monopolkramarna - för fri television - banade väg för de privata alternativ som idag är en självklar del av hushållens vanor och vardag. Det märktes skillnad på 90-talet när alliansregeringen genomförde fri radio-reformen som idag berikar musikutbudet i etern i stort.

Nu ska vi gå vidare på avregleringens och mångfaldens väg.

Här finns hela debatten:

http://www.riksdagen.se/templates/R_ExternalPage____3383.aspx

Artikel: Upplys om kommunismen (BLT)

Tillsammans med riksdagskollegan Annicka Engblom skriver jag i södra lokalpressen om upplysningen om kommunismens brott från Forum för levande historia:

Vad vet dagens svenska ungdom om de två stora folkmordsideologierna i modern tid, kommunism och nationalsocialism? Inte mycket, har det visat sig i olika undersökningar under senare år. Nedrustningen av historieämnet i skolan har fått konsekvenser.

För att göra något åt detta dystra faktum inrättades under förra regeringen ett statligt upplysningsinstitut, Forum för levande historia, som brett och till synes framgångsrikt lyckades sprida information om folkmordet på judar, Förintelsen.

I dagarna har Forum sjösatt den andra delen, upplysningsarbetet om kommunismens brott mot mänskligheten. I en första fas av det fleråriga projektet ligger fokus på regimerna i Kina, Kambodja och Sovjetunionen, tre andra exempel på systematisk folkutrotning under 1900-talet.Det är regeringens förtjänst att detta informationsarbete kommer till stånd.

För svenska kommunister är det förstås besvärande att det på vetenskaplig grund informeras om en av historiens onda läror och dess praktik, men för ökad förståelse av vad totalitära ideologier kan orsaka är det ett nödvändigt arbete som satts igång.Den första insatsen riktas till 20 orter runtom i landet, med gymnasieelever som målgrupp. Förhoppningsvis kommer intresset hos lärarna att vara lika stort som när det gällde nazismens förbrytelser. Det senare arbetet är inte avslutat utan pågår jämsides med det nya uppdraget. De båda projekten ger styrka åt varandra.

Men allt ansvar kan inte läggas på skolorna. Som opinionsbildare har alla demokrater anledning att bidra genom att själva upplysa om kommunismens historiska och pågående brott.

Det saknas inte färska exempel från vår omvärld; Sovjetunionen finns dessbättre inte mer, men arvet från förtryckarna omsätts åter i ett mer auktoritärt styre. På Kuba består diktaturen under nytt styre ännu en tid. I det Kina som snart ska hysa olympiska spelen fortsätter övergreppen mot all opposition, för att inte tala om ockupationen av Tibet, med katastrofala följder för folket att döma av de senaste veckornas rapportering.

Det är viktigt att även informera om Forumprojektet i våra egna led. Det finns bra material, till exempel en elevtidning och en faktaskrift, att beställa från Forums hemsida på nätet (www. levandehistoria.se). Här kan man läsa om pojken Pavel Morozov, som blev hjälte i Sovjetunionen genom att ange sin pappa till polisen. Sådana individrelaterade berättelser kan vara pedagogiska grepp som fungerar i dagens utbildningssituationer, precis som när det gällde Förintelsen.

”Om detta må vi berätta” hette grundboken i materialet om judeutrotningen. Om detta med kommunismens brott mot mänskligheten må vi också berätta för att öka respekten för medborgerliga fri- och rättigheter.

Artikel: Så köper man plats i SVT (SvD)

I tisdagens SvD Brännpunkt tar jag upp frågan om hur reklamen tränger in i Sveriges Television i företagets jakt på tittarsiffror:

Kommersialiseringen av Sveriges Television är ett växande problem. Vänner av public service har anledning att oroas över utvecklingen. Public service-utredningen måste ta ställning till om regelverket för extern finansiering av program behöver skärpas för att värna företagets integritet.

Så här går det till, enligt en branschexpert: ”Alla som har lite insyn i branschen vet att just så här ser spelreglerna ut. TV-kanalen (det behöver inte bara gälla SVT) och produktionsbolaget (det behöver inte bara gälla Meter) är överens om ett pris för en TV-produktion. Det överenskomna priset motsvarar inte på långa vägar produktionsbolagets kostnader. Istället finns en, mer eller mindre tyst, överenskommelse att produktionsbolaget måste hitta ”egna intäktslösningar”. Detta är SVT, och även övriga kommersiella TV-kanaler, väl medvetna om.”

Det skriver Anders Ericson, VD för Sveriges Annonsörer, på sin blogg om hur man köper sig exponering i SVT. Som riksdagsledamot med ansvar för mediefrågor och ledamot av alliansens mediegrupp började jag forska i ämnet dold programsponsring. Branschkunniga som medverkat i sådan finansiering bekräftade bilden, även anställda i SVT.

Ett uppmärksammat fall gäller public service-såpan Stjärnorna på slottet där olika bilmodeller av märket Mercedes exponerades på det sätt som är vanligt när produktplacering förekommer som finansieringsform. Det produktionsbolag som SVT anlitade hade inte hyrt dessa bilar till marknadspris utan de ställdes till förfogande av tillverkaren som därigenom fick attraktiv reklamtid.

Det väcker frågan om hur SVT följer sändningstillståndet. Enligt radio- och TV-lagen får program som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen. Därför ställde jag för en tid sedan en riksdagsfråga till kulturministern om förfarandet är förenligt med SVT:s uppdrag?

I svaret (23/1) klargjorde kulturministern att oavsett om ett program är sponsrat eller inte får kommersiella intressen inte otillbörligt gynnas. I övrigt ville hon av förståeliga skäl inte föregripa prövningen i Granskningsnämnden.

För SVT är huvudregeln att man inte får sända program där reklampengar gått direkt till SVT. Det finns dock undantag från denna regel, gällande SVT:s sändningar i samband med sportevenemang. Det skulle kunna utnyttjas till att under till exempel Idrottsgalan i sändning generöst exponera ett känt tv-märke i form av en storbildsskärm, mot att tillverkaren sponsrade den dyra produktionen hos den fristående producenten som i sin tur kunde sänka priset för SVT.

Men är det så public service ska arbeta? Är det meningen med ”fri” television? SVT säger sig ha ont om pengar, bara fyra miljarder kronor per år, så frestelsen att runda hörnen måste vara stor.

Public service-utredningen ska överväga om sponsring av programverksamhet i SVT är förenlig med rollen som reklamfritt alternativ. Därför bad jag riksdagens utredningstjänst om ett underlag. Det visade sig att SVT under 2000-talet fällts av Granskningsnämnden inte mindre än 27 gånger för ”otillbörligt gynnande” och indirekt sponsring. Bland skälen anges:

- indirekt sponsring, till följd av oskälig ersättning för visningsrättigheter eller för att SVT vägrat lämna in begärt granskningsmaterial,
- olika typer av otillbörligt gynnande, vanligen varumärkesexponering
- sponsringsmeddelandet har inte uppfyllt kraven på utformning
- sponsring har skett av sportprogram som inte sänts från sportevenemang

Bland sponsorerna förekommer Svenska spel, Stim, Nokia, Volvo, LO, Folksam och statliga myndigheter.

Även ideella organisationer har köpt tid i SVT. 2006 sponsrade Svenska kyrkan programserien ”Så ock på jorden”, åtta positiva porträtt av aktiva i den egna rörelsen, för uppåt en miljon kronor. Det ger uttrycket ”fri television” en ny innebörd; fri för köparen att betala.

Kyrkans Tidning har (17/1) listat andra kyrkosponsrade produktioner under 2000-talet och förklarar varför det är nödvändigt med stöd:

”SVT betalar bara runt 100 000 kronor per producerad programtimme, vilket inte räcker långt…”.

Olycksfall i arbetet eller systematik? Det kommer förhoppningsvis Riksrevisionen att belysa när pågående granskning av SVT är klar.

TV-debatt: Den ledsna vänstern (Axess)

Söndagens Debatt i Axess med Lennart Persson som programledare behandlade frågan varför vänstern är så ledsen. En vetenskaplig undersökning visar att det förhåller sig så; vänstermänniskor är mer missnöjda än andra. Jag, Carl Rudbeck och Makine Sadon mötte Sven Wollter, Claes Malmberg och Rosanna Dinamarca i ett studiosamtal.

Halvtimmen finns att se på Axess hemsida:
http://www.axess.se/web/main.nsf/webbklipp?openpage&ID=8776B418D4654C0BC12574180046E8AF

Radiodebatt: Inga PS-fonder (Medierna P1)

I lördagens radiomagasin Medierna i P1 avfärdar jag tanken på att använda licensmedel till annan public service-produktion än SVT:s. Eftersom övriga partirepresentanter i alliansens mediegrupp instämmer förefaller idén inte aktuell.

Hela inslaget:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1079714&BroadcastDate=&IsBlock=1

TV-debatt: Privat public service (TV8)

Inför ett tv-seminarium i riksdagen på tisdag, där alliansen möter privata public service-företag, ägnades onsdagens "Adaktusson" i TV8 åt SVT:s konkurrenter när det gäller kvalitets-tv, exempelvis det seriösa som görs i TV4, TV8 och Axess. Vi måste bredda tänkandet om public service till att också inkludera privat PS. SVT har inte monopol längre. Nedan Adaktussons påannons:

Bra med breddning av PS
I kvällens program tar vi upp den intressanta frågan om framtidens public service. Anledningen är Svenska Dagbladets nyhet idag om att allianspartierna nu öppnar för en breddning av public service-begreppet i den meningen att fler aktörer än SVT skulle kunna få del av samhällets stöd till kvalitets-TV.
Till studion kommer Cecilia Wikström (fp) och Mats Johansson (m), ledamöter i riksdagens kulturutskott - samt Peter Eriksson (mp) och Margareta Israelsson (s).
Eftersom jag för egen del tagit ställning och aktivt deltagit i den här debatten tidigare, kommer jag självfallet att informera tittarna om det i början av sändningen. Tanken med programmet är att tittarna ska få en uppfattning om partiernas sätt att resonera, inte att att driva kampanj för någon särskild åsikt.
Även om jag som journalist och TV8 som företag i hög grad är aktörer i sammanhanget, är framtidens public service i första hand en angelägenhet för landets tv-tittare. Därför tar vi upp ämnet ikväll.

Programmet går att se på webben:
http://www.tv8.se/

Artikel: Den ryska revolutionen (Utrikesbloggen)

Om krig, mord, korruption och gangsters skriver jag idag på Utrikesbloggen, Sveriges ledande utrikesforum, apropå en ny bok av Anders Åslund:

Ekonomiprofessorn Anders Åslunds senaste porträtt av det nya Ryssland, "Russia´s Capitalist Revolution" (Peterson Institute) skulle nästan gå att läsa som en thriller, vore det inte för alla siffror och diagram.

Huvudtesen är att marknadsreformerna under president Boris Jeltsin trots allt lade grunden till dagens välståndsökning, medan demokratiseringen uteblev på grund av den politiska traditionen.

Ändå är prognosen hoppfull; Ryssland är för rikt, utbildat och öppet för att kunna förbli så auktoritärt som under nuvarande regim. Snart kommer en ny våg av demokratisering, tror Anders Åslund. Det är ett djärvt ställningstagande med tanke på hur litet i boken som underbygger denna förhoppning.

Författaren skriver som han talar; med auktoriteten hos en övertygad, själv aktör i delar av skeendet under en lång karriär som specialist på transitionsekonomier. Hans perspektiv är färgat av åren i början av 1990-talet som rådgivare åt reformregeringen under Jegor Gajdar, då han i Moskva tillsammans med bland andra Jeffrey Sachs i ett team unga ekonomer från ett kontor i gamla centralkommitténs lokaler drev på modernisereringen.

Den ryska viljan till förnyelse kom inte ur tomma intet. Förhistorien hade bjudit på världsdramatik i form av Berlinmurens fall och Sovjetimperiets kollaps. 1987 hade president Michail Gorbatjov av en skämtsam redaktion på tidskriften Time utnämnts till årets man, vilket förebådade undergången. Under ett besök i Moskva detta år kunde jag med egna ögon se de tomma butikerna, köerna till ingenting, restauranger utan något att servera – endast valutakioskerna för utlänningar hade något mättande att erbjuda, choklad och vodka, när varudistributionen bröt samman.

De nya ledarna kring Michail Gorbatjov var hederliga och ambitiösa, intygar Anders Åslund, men de visste föga om den nya omvärlden, talade inte utländska språk, kunde inte internationell ekonomi och var inte utbildade för förändring.

Tvärtom hade de stigit upp ur nomenklaturan, trodde fortfarande att det kommunistiska systemet kunde reformeras och delade makten med en politbyrå dominerad av Leonid Brezjnevs ålderstigna generation, för vilken allt skulle förbli vid det gamla.

Men passiviteten dög inte när oljepriset föll och budgetunderskottet skenade. Den baltiska frigörelsen och pogromer i provinserna bidrog till att regimen föll efter de konservativas försök till statskupp 1991, som banade väg för Boris Jeltsin.

Dennes största misstag, förutom valet av Vladimir Putin som efterträdare, var enligt Åslund inte att vilja göra för mycket ekonomiskt utan för litet maktpolitiskt, konstitutionellt, beroende som han var av olika fraktioner i maktspelet.

Så kunde KGB-strukturen övervintra förändringarna och trygga sin återkomst vid makten med Vladimir Putin som president. Reformisterna mötte också starkt motstånd från parlamentet som fortfarande dominerades av röd-bruna icke-demokrater.

Ändå lyckades Boris Jeltsin driva igenom en massprivatisering som vitaliserade företagssektorn och vissa makroekonomiska reformer, fram till den av kommunisterna i duman utlösta finanskrisen 1998. Den möjlighetens period som hade öppnats efter Jeltsins första valseger räckte dock inte långt innan motkrafterna satte in; på ett halvår hann man inte rätta till 70 år av sovjetstyre. I Anders Åslunds historieskrivning försatte västmakterna också en historisk chans att stötta reformarbetet utifrån, främst genom president Bushs d ä ointresse.

Istället följde en fas där de stora konglomeratens ledningar tog över. Omstruktureringen var mycket lönsam för dem som hörde till rätt klaner. Andra vinnare var de som kunde sälja parlamentsplatser för en miljon dollar och ministerposter för tio.

Så föddes också en ny klass av yngre affärsmän som blev dagens oligarker och Putinlojala företagsledare.

De senare har goda skäl att underordna sig centralmakten; den riggade rättegången mot Yukos Mikhail Khodorkovskij , mordet på journalisten Anna Politkovskaja och den spektakulära likvideringen av ex-agenten Alexander Litvinenko i London visar hur det går för oppositionella i dagens rättslösa Putinland.

Detaljrikedomen i Åslunds berättelse avtar av naturliga skäl mot slutet av historien, när förstahandskällorna sinat med årens gång. Läsaren ges ändå en värdefull bakgrundsteckning till dagens regim, så fast bunden till det program som Vladimir Putin (den ”rene demokraten” som Gerhard Schröder kallade honom) lade fast vid tillträdet 2000: all makt till centrum. Staten, det är jag (och KGB).

Artikel: Stärkt upphovsrätt (Computer Sweden)

Nu är det dags för nätoperatörerna att ta sin del av ansvaret i kampen mot piraterna, skriver jag och riksdagskollegan Hans Wallmark i veckans nummer av branschtidningen Computer Sweden:

Debatten om att upphovsrätten ska säkras på internet handlar om lika svåra som viktiga avvägningar. Det gäller att kombinera integritet med en ordning som gör att den som skapar har rätt att skörda frukterna av sitt arbete.

Sverige har sackat efter lagstiftningsmässigt. Runtom i Europa har upphovsrätten stärkts och det finns en växande insikt om den kreativa ekonomins betydelse.

Upplevelsebranschen – film, musik, litteratur, medier och dataspel – växer på många håll snabbare än andra sektorer. En fungerande rättsordning ger ytterligare stöd och stadga till en redan positiv utveckling.

I Sverige har EUs så kallade sanktionsdirektiv diskuterats. Enmansutredaren Cecilia Renfors har lämnat ett förslag som fått tummen upp från åtskilliga branschföreträdare även om en oproportionerlig uppmärksamhet visats kritikerna.

Den 3 april arrangeras i riksdagen en offentlig utfrågning om upphovsrätt på internet på initiativ av närings- och kulturutskottet. Frågan har onekligen aktualitet.

Den senaste tiden har det varit ett visst fokus på företag som mot betalning förmedlar upphovsrättsskyddat material. Varför finns inte fler och bättre legala nedladdningsbara alternativ, undras det retoriskt. Med billigare tjänster och ständigt nytt material gör nog fler rätt för sig, hävdas det.

Funderingarna är begripliga. Med bra lagliga tjänster lockas färre att söka sig till det illegala. Samtidigt är det svårt att konkurrera om inte den som är i en grå eller svart zon riskerar kännbart straff eller behöver oroa sig för motåtgärder.

Därför är satsningen på fler specialåklagare och poliser ett steg i rätt riktning. Den som investerar och bygger nättjänster måste ha möjligheter att kunna tjäna på sina affärsidéer.

Men det finns anledning att uppmärksamma andra företag än dem som erbjuder film, musik och böcker via nätet. Hur är det med bredbandsbolagen?

De är en del av branschen som tjänar pengar oavsett om folk tar hem upphovsrättsskyddat material mot betalning eller inte. Om kunden slutar betala sin räkning för bredbandsuppkopplingen reageras det starkt. Den användare som inte gör rätt för sig stängs av. Lika rimligt borde det vara att betala för låtar, film eller lyssnarböcker via nätet.

Tyvärr har bredbandsoperatörerna visat ett svagt intresse för att vara en del av lösningen mot brott på internet. I stället för att vidta egna åtgärder avvaktas åtgärder från lagstiftarna.

De praktiska svårigheterna lyfts ofta fram från företagen. Sådana finns. Samtidigt är det uppskattat med en tydligare attityd, vilja och ambition att göra något åt nätbrottsligheten. En åtgärd för att säkra upphovsrätten kom genom specialåklagare och poliser. En annan är fler och billigare tjänster och att bredbandsbolagen håller med om att det finns problem.

Pressmeddelande: Äntligen antikommunism! (M-webben)

Forum för levande historia har i dagarna sjösatt upplysningsarbetet om kommunismens brott mot mänskligheten. I en första fas av det fleråriga projektet ligger fokus på regimerna i Kina, Kambodja och Sovjetunionen.

- Det är alliansens förtjänst att detta informationsarbete kommer till stånd. För svenska kommunister är det förstås besvärande att det på vetenskaplig grund informeras om en av historiens onda läror och dess praktik säger Mats Johansson, ledamot av kulturutskottet.

Den första insatsen riktas till 20 orter runtom i landet, med gymnasieelever som målgrupp.

- Vi har all anledning att bidra genom att fortsätta opinionsbilda om kommunismens historiska och pågående brott. Det är viktigt att även informera om projektet i våra egna led. Det finns bra material, t ex en elevtidning och en faktaskrift, att beställa och sprida.

Mer information och materialbeställningar:
http://www.levandehistoria.se/

Artikel: Konsten att rida en tiger (Axess)

I dagens nummer av tidskriften Axess (2/08) skriver jag om krisen för public service:

”Företaget stormar fram genom tv-landskapet, exploaterar sin statliga uppbackning och missbrukar sin marknadsdominerande position … Dess storlek, struktur och
finansieringsmekanism kan utgöra hinder för att förverkliga dess kreativa potential … Där man förväntar sig originalitet, intelligens, trovärdighet, djup och ambition känner folk att de finner något mindre … maktställningen i kulturlivet stänger ute andra röster, till skada för både kreativ mångfald och demokratisk pluralism.”

Nej, det är inte någon kriskonsult som analyserar Sveriges Televisions predikament. Omdömena gäller storasystern BBC, i alla år en källa till inspiration för SVT. Det är en kritisk bild av den gamla damen som tecknas i en brittisk rapport, ”Beyond the Charter”, från Broadcasting Policy Group (2004). I skriften analyserar en grupp med bakgrund i tv-branschen, bland annat BBC, hur medievärlden har förändrats och med den i grunden förutsättningarna för public service.

Dilemmat för licensfinansierade företag är att för att säkra intäkterna måste de jaga publiksiffror med populärprogram som kan konkurrera ut de reklamfinansierade alternativen. Så sänks kvaliteten när konvergensen vinner över divergensen, när public service allt mer börjar likna underhållnings-tv istället för att skilja ut sig; bolagen blir massförströelsevapen (weapons of mass distraction). Gruppen föreslår därför att apparatskatten ersätts av blandfinansiering - prenumerationsavgift plus statsanslag - och en strukturförändring där produktion och distribution separeras i syfte att öka mångfalden av externa producenter.

Släktskap förpliktar. Det är förvisso djärvt att tänka sig att den nuvarande SVT-ledningen skulle ta till sig kritik, men någon tanke om att BBC:s problem också kan dröja kvar hos andra före detta monopolföretag kunde kanske tränga in i kasernen på Gärdet, när den gamla SVT-modellen – allt åt alla, alltid – knakar under förändringstrycket.

I vilken utsträckning SVT:s problem upptar tänkandet hos public service-utredaren Rose-Marie Frebran (kd) återstår att se när betänkandet publiceras i sommar. Inte för att 400 kanaler slåss om utrymmet här som i Storbritannien, men som Chris Anderson visade i boken The Long Tail (2006) knaprar i alla branscher nischaktörerna åt sig marknadsandelar på jättarnas bekostnad. Sverige är ett belysande exempel, inte minst i tv-branschen, där TV4-chefen Jan Scherman har spått att inom en nära framtid ingen tv-kanal, inte ens hans egen, kommer att kunna samla mer än 20 procent av tittarna.

Det låter bra i mina öron, som att vi slutligen, 20 år efter monopolets fall, har börjat tillgodose fler publikbehov än på Hylands tid. Då kanske det också blir möjligt att definiera public service-utbudet bredare och inkludera fler aktörer som vid sidan av SVT också producerar samhällsprogram: TV4, TV8, Axess-TV, med flera i den långa svansens oändlighet ut i cyberrymden där IP-tv småningom ger oss ett globalt utbud att välja i.

Det saknas inte svenska röster i ärendet. DN: s debattredaktör Mats Bergstrand påpekar i en krönikesamling, Hotat revir (2007), att tv-estetiken spiller över på tidningsområdet. I Pierre Bourdieus anda efterlyser han fler riktiga experter i rutan som tänker själva och får oss tittare att tänka till, ”program som kräver koncentration och inte bara utgör en färgskiftande kuliss till frukostbestyren”. Nå, detsamma får i tilltagande grad anses gälla Bergstrands nuvarande arbetsgivare Dagens Nyheter, liksom min tidigare Svenska Dagbladet, produkter som inte vill störa läsarna i den ”sköna” frukostbläddringen efter vintips och modeåsikter.

Dock: den som tror att politiken kan lägga världen till rätta på medieområdet gör bäst i att läsa medieprofessorn Lars Nords ”Medier utan politik” (2008), en nykter skildring av främst den korporativa intressepolitik som präglat det politiska beslutsfattandet kring mediernas 1900-tal. Det blir nog minst lika knepigt att styra 2000-talet. Konsten att rida en tiger är svår.